..

Det finns saker och ting som för dig kan tyda direkt på att du befinner dig där du växte upp. Jag har varit hemma i Värmland en sväng och jag har redan noterat diverse skeenden. Det är en känsla som rinner över en, en känsla liknande deja vu med en stark, besk smak. Det kan få dig att må illa. Det kan också få dig att komma ihåg din barndom, och små, korta filmsekvenser spelas upp för dina ögon. Detta blandas med något nytt, något främmande. Söker du efter platsen där gammal möter nytt, besök din uppväxtort.
Dessa är några av mina tydliga tecken;

- På hemorten kan man se t-shirtar som bär texten "Riktiga män rakar pungen med motorsåg" .
- På hemorten finns det alldeles för många LGF-trianglar på diverse fordon.
- På hemorten jobbar precis samma människor med precis samma saker.
- På hemorten har man tur om det går 5 bussar under dagen. På en vardag.
- På hemorten ligger det hö på vägen.
- På hemorten går det hästar på trottarerna. Med gåstavar. Bredvid inlinesåkarna.
- På hemorten åldras inte människor över 40. Folk kring 20 tycks gå efter hundår.
- På hemorten verkar tiden i allmänhet inte vara en faktor, det är som ett vakuum, människor åldras i den men samhället lever i samma era.

Vad når man för insikt av detta? Känslan som infinner sig är att man inte längre hör hemma. Det som varit en sådan viktig plats för dig i så många år har tillslut krackelerat och fallit ihop på sig själv och skapat något... annorlunda. Något som är bekant men ändå inte, något som du kan definiera dig med men ändå inte. Det tillhör dig men det är samtidigt en epok som passerat. Vägarna leder inte dit lika ofta och strävan efter att besöka orten minimeras ju längre tid som går. Man distansierar sig själv. Det finns ingenting där längre som du saknar, vill se eller uppleva. Det är inte du. Men samtidigt så har det skapat dig till det du är idag. Grogrunden gav den dig, förmågan att se på sig själv och tolka på vilket sätt man passar in, eller på vilket sätt man inte passar in. Det var en del i sökandet efter dig själv. Och mitt sökande är över, jag kan lämna min ort, jag tackar den för att vara som den varit, det definerar mig själv.