..

Jag har träffat min gamle vän igen.

Han har varit anonym i drygt tre år. Han har gått under jorden, gömt sig för mig. Aldrig riktigt släppt taget om mig även fast det kan tyckas som att jag släppt taget om honom. Men det har jag inte, han har alltid funnits där, djupt inom mig, fastrotad för att aldrig släppa taget om mig. Han har skänkt mig så mycket glädje, han har visat mig världar jag aldrig kunnat föreställat mig, han har gett mig intryck, smaker, dofter och känslor som få under min relativt korta livstid har lyckats med. Han har skapat mig, han har utvecklat mig och han har influerat mig till att tänka logiskt, dramaturgiskt, vettigt, nyskapande, humoristiskt och fantasirikt. Han har skänkt mig ett sätt att hantera vardagen och en väg att för ett ögonblick fly den.

Det är min vän romanen som åter sett dagens ljus. Efter att ha sträckläst min favoritförfattares, Bret Easton Ellis, Lunar Park förstår jag att romanen åter har mig i sitt grepp. Och han är välkommen.