..

Svensk som jag är har jag blivit frälst men förmågan att alltid förhålla mig skeptisk och avståndstagande inför allt som är bra. Blir etanolbilen populärare så blir man orolig för dess miljöpåverkan, får vi för mycket sol oroar vi oss för skogsbränder och längtar efter regn, snö och drivis, under vintern hatar vi kylan och bara längtar tills solen smälter bort snön och under vår och sommar hatar vi helt enkelt regnet. Dessutom är vädret ett vedertaget legitimt samtalsämne i landet lagom. Svenskar är duktiga på att klaga och dessutom duktiga på att vara oroliga. Enligt en av alla dessa undersökningar så är svensken mest orolig för sitt hem då försäljningen av privata huslarm har ökat i enorm skala. Vi har flest larm per capita i Europa. Det tycker jag säger ganska mycket om den svenska mentaliteten, lika bra att oroa sig och säkerställa sig inför saker både tre och fyra gånger så inget, absolut inget, kan överraska oss eller överrumpla oss.

Jag fick en förfrågan om anekdoter från jobbet och jag kan väl ta och presentera en av alla dessa, men vissa restriktioner. Som de flesta vet så har jag hela min högra överarm tatuerad. Detta har sannerligen skapat diskussioner bland de äldre. Vi bär nämligen stilenliga rödrutiga kortärmade skjortor och då kan man se en del av tatueringen. De flesta tycker att jag inte varit riktigt klok och frågar varför jag har smutsat ner min hud och samtidigt frågar de hur man på bästa sätt kan tvätta bort den. När jag säger att det inte går att tvätta bort och att ens överväga att få bort tatueringen är smärtsamt och väldigt dyrt så skakar de bara på huvudet. Det flesta tycker även att den är fruktansvärt ful. Tatueringen består av en drake och en dam som såg den frågade mig vad det var för mask jag hade på armen. När jag sa att det var en drake och inte en mask så sa hon: "Ja, om du hade varit min son som hade gjort den där så hade du fått ett kokt stryk".

Mer anekdoter kommer.

Jag har träffat min gamle vän igen.

Han har varit anonym i drygt tre år. Han har gått under jorden, gömt sig för mig. Aldrig riktigt släppt taget om mig även fast det kan tyckas som att jag släppt taget om honom. Men det har jag inte, han har alltid funnits där, djupt inom mig, fastrotad för att aldrig släppa taget om mig. Han har skänkt mig så mycket glädje, han har visat mig världar jag aldrig kunnat föreställat mig, han har gett mig intryck, smaker, dofter och känslor som få under min relativt korta livstid har lyckats med. Han har skapat mig, han har utvecklat mig och han har influerat mig till att tänka logiskt, dramaturgiskt, vettigt, nyskapande, humoristiskt och fantasirikt. Han har skänkt mig ett sätt att hantera vardagen och en väg att för ett ögonblick fly den.

Det är min vän romanen som åter sett dagens ljus. Efter att ha sträckläst min favoritförfattares, Bret Easton Ellis, Lunar Park förstår jag att romanen åter har mig i sitt grepp. Och han är välkommen. 

Månaden Juli går in i sitt mellanskede.

Datumet är 14:e och känslan av ett harmoniskt lugn sköljer över en som vågor, man känner svängande humör på allt som existerar samtidigt som det hela tiden ligger en känsla av lycka, inkapslad som i en bubbla. Det är något som inte går att spräcka och det är något som under en tid funnits med mig. Jag tror det kallas lycka. Jag går runt och inser att jag ler. Jag har gått in i en ny epok i mitt liv och jag känner det. Jag känner det verkligen.

Studenttiden är över. Jag använder mig inte längre av studentrelaterade rabatter och jag har slutat titulera mig som student. På grund av det enkla faktum att jag inte längre är det. Jag jobbar just nu, och jag jobbar i höst. Mitt kommande jobb känner jag är en av anledningarna till den existerande överhängande lycka som kramar om mig, det är nästan så att jag kan känna den mot min hud, håren reser sig, jag kan nästan känna doften av lycka och den berusar mig.

Sommarjobbet är beläget till Herrhagsgården, ett boende för människor med mindre koll på läget och mer jular upplevda. På grund av påskrivna tystnadspliktspapper så får jag inte yttra mig om olika boende, om vad de heter, hur gamla de är osv. så att beskriva mina dagar blir svårt men det är ungefär precis som ni kan tänka er, bara mindre jobb än vad jag trott. Det handlar helt enkelt om att jobba som med ett vanligt hushåll där man har små barn, barnen är i detta läget utbytta av äldre som har mindre rörelseförmåga och skriker (delvis) betydligt mindre än spädbarn.

På onsdag händer det. Då ska jag besöka min kommande arbetsplats och diskutera framtida planeringar och dömma av läget och själva placeringen av kontoret så kan det inte bli mycket bättre. Tror aldrig att jag någonsin kommer få uppleva en liknande arbetsmiljö. Det kommer bli intensivt, det kommer bli mycket, det kommer bli inspirerande och det kommer att bli helt strålande.